En sjuk stad vi lever i

Det är en sjuk, sjuk stad vi lever i. En stad där folk praktiskt taget kliver över en utslagen narkoman utan att stanna. Hans vän ber om hjälp med att i alla fall få bort honom från vägrenen och vi bär honom till närmsta bänk. Han tackar mig och säger att jag är den första som stannat på nästan en kvart trots att han bett om hjälp till flertalet.

Jag blir illamående.

Samhället skall inte se ut så här. Har ni ingen skam i kroppen? Är ett liv inte värt mer i era ögon? Jag önskar nästan att det är ni som ligger utslagna nästa gång, eller era barn. Och ingen stannar.

Det är en sjuk, sjuk stad vi lever i.

Jag har blivit dansk

Fredagen börjar med firandet av Melkers sista dag på sitt gamla jobb, och ett nytt liv som bäst börjas med att döpas i eld. Fotboll och öl innan Mat-tina kommer förbi, kvällen fortsätter med Ivan Rebroff och tyska motsvarigheter till Sven Ingvars till Mat-Tinas stora förtvivlan. Helt plötslig hör jag någon skrika högljutt på finska utanför fönstret. Där står en, karatefull, Casanova Norrland  som objudet poppar förbi. Han var i närheten mumla han om. I ärlighetens namn var de tre saker vi fick ur han under kvällen, om och om igen. 1. ”Vart är vi?” 2. ”Vart är vi på väg?” 3. ”Jag är redo för en donner-kebab”

Vi skakade snabbt Casanova Norrland på första stället vid skanstull, för att strax efter tappa Melker som försvann mot ett annat agenda än mitt. Vad det var få Melker själv förtälja, men mitt mål var fylla, och vart uppnår man det bäst om inte på Sjätte tunnan i gamla stan? Där är det ungefär en miljon grader varmt, så vi drar vidare till bakfickan. Här någonstans blir det suddigt och taxi hem är bästa valet.

Nästa dag lägger man sig i parken med Simmläraren och Hjärtat, på sidan, och somnar in. Kära vänner, jag är numera halvdansk, vit på ena sidan, och knallröd på andra. Väcks av att Simmläraren, som kärleksfullt inte väckt mig, och hennes bror går samtidigt som Benji-boy och hans tio polare kommer. Fest till kvällskvisten, men när folk dragit i sig lite för mycket, uh, ”helorganiska växtextrakt” är det dags att bege sig hemåt.

Söndagen gick åt hängandes med Smulan och Mat-Tina, allt som allt en rätt händelselös helg. Men ändå, fasen vad jag älskar att leva!

Frihet!

Jag tror det kallas lycka, oavsett kan jag inte sluta le! Bara två dagar kvar innan jag får slänga mina bojor från det som kallas anställd och äntligen börja forma mitt eget öde. Vilken ödets nyck att jag stötte in i den glada  skojaren som delar min dröm. Två ekonomiska cowboys i den största ekonomiska krisen sedan depressionen… Eget företag, here we come!

Självklart ska ju detta firas och vem är bättre lämpad att stå axel mot axel när man dricker sig ett steg närmare graven än Pastorn? Fredagen, trots att vi pratade om att ta det lugnt, kommer bli legendarisk min vän, du vet bara inte om det än!

Les femmes!

Kvinnor… Detta outömliga ämne som aldrig slutar att fascinera, ge ångest eller  skapa lycka. Ni är vad ni är och troligen mer därtill. Jag kan inte påstå att jag älskar er alla, men näst intill. Tack gode Bacchus för att ni finns!

Gårkvällen är ett lysande exempel. Den underbara ”B” hörde av sig, med samma replik som vanligt om att jag hade ringt för någon dag sen. Det var två och en halv vecka sen…. Men jag vet att det är så och inget jag håller emot henne. Rekordet hon har i att höra av sig efter en viss tid, fortfarande med repliken ”du ringde för någon dag sen…” är 9 veckor. Underbara kvinna. Men vi slöt upp och en flaska vin senare är det som att vi aldrig lämnat varandras sida. Hur ska jag inte kunna älska en sådan kvinna? Jag önskar denna glada, spralliga, komplicerade, underbara vän all lycka.

Ni kan behålla ert digitala samhälle!

Jag får frispel! Nu får de som skapar dessa helvetesmaskiner snart bestämma sig.

För när man handlat sin avocado och en liter ekomjölk så måste man förnedras innan man får gå hem. Jag pratar givetvis om kortläsare.

Försöker man dra kortet måste man stoppa i chippet, och stoppar man i chippet måste man dra kortet, inte nog med det. Alla butiker har olika system för hur man måste hålla kortet för att dra det ”rätt”, uppochner, till höger, till vänster. Vart du än börjar kan du ge dig fan på att det är fel håll. Och precis som i ”hitta damen” kan du lita på att du väljer fel första gången, du kan inte vinna helt enkelt!

Det bästa är att personen som sitter i kassan antingen tittar på en som om man vore helt dum i huvudet eller vrålar ut det åt den som om man precis frågat om man fick penetrera deras mor. ”*suck*, Du har chip” eller ”Du måste dra kortet!!! Nej andra sidan!! Nej håll det uppochner!! Nej du måste offra jungrublod innan det fungerar!!” Jag vet inte om det är bitter som tittar fram hos dem då de måste stå ut med skiten varje dag, men som jag ser det har jag inte gjort mig förtjänt av detta, jag är oskyldig! Ge er på dem som skapar standarden för kortläsarna istället, det är dem som är skurkarna i dramat.

Nej, gott golk, från och med nu gör Pastorn revolution mot det digitala samhället. Ni kan behålla era kortläsare, chip och RFID- implantat. Från denna dagen skall jag ta ut alla mina pengar i cash i protest mot de trakasserier man utsätts för av bank och affärsväsendet. Från och med nu skall det betalas med femtioöringar, och enbart femtioöringar!!! Om inte annat kan jag alltid ta strumpan jag bär dem i och klippa till nästa jävel som ber mig sätta i chippet…

This is the revolution!!

En midsommar, två ovänner, tre insikter!

Midsommar i skärgården, långbord och blommor, sill, nubbe, bad och salongsberusning. Kan det bli bättre? På ett sätt nej, på alla olika Melkervis ja…

Någonstans började det hela gå utför redan på resan dit. Jag hade hela kortspelsklubben med mig samt ytterligare en dam, fyra totalt. Ja, jag kanske borde haft bättre koll på bussar och hållplatser, men vi kom ju fram inte sant? Fast sitta två timmar med kvinnor i flock som börjar tjata om att de var hungriga med 1 h och 55 kvar, kan få även den mest glada bagare att packa ihop, lämna San Remo och flytta ihop med en man!

Vi kom i alla fall fram till slut och det var lika bra att gå på spriten direkt och hoppas att världen blir lite mer rosa och skimmrande. Sen var det mest som det alltid är, lunch, volleyboll, grilla, bada, mer sprit, sömn…

Ett par saker måste dock kanske gås igenom. Insikt 1, jag borde bara vara tyst! Inte för att jag själv kommer ihåg allt dumt jag säger men tydligen gör alla andra det. Förra gången hade jag nämligen förklarat att blå linjen borde tas bort från kartan då det knappats är Stockholm. Tjejen från Sundbyberg som satt bredvid var då lagom imponerad, och ingen annan heller denna gång när Herr Backe drog denna fina annekdot vid lunchen.

Lagom till middagen satt jag och diskuterade med någon politiskt korrekt dam som inte tyckte om mitt syndiga leverne, vilket leder oss till ovän nr 1. Jag förklarade att det kan vara kul att slampa runt lite och någon annan dam lade sig i och tyckte att jag var hemsk. Jag kontrade med att jag gör vad jag vill, vem är du att dömma mig och det sista jag bryr mig om är hennes medgivande. Du är ingenting för mig… Som sagt, lära mig att bara vara tyst.

Ovän nr 2 blev Lilla My. Vet inte om hon riktigt förstod men vissa saker har jag väldigt svårt för och hon gick över fel gräns. Sen är det mycket möjligt att jag missuppfattade henne helt, men det är sånt vi reder ut under nästa karatefylla nån gång i veckan, jag är inte långsint! Men jag tror detta bottnar i insikt nr 2. Börjar misstänka att jag behöver hitta tillbaka till glada, trevliga Melker och inte denna bittra Emo-Melker…

Insikt nr 3 slog ner som en blixt från klar himmel, dock inte förrän idag. På väg ut på bussen hade, vi kan kalla henne fröken Rörstrand, en utläggning om att vi borde dejta 5 ggr. För tydligen hade alla som dejtat henne 5 ggr sedan hittat sin ”the one”. Jag sa ja, med ett skevt leende, så illa kan det ju inte vara för någon eller hur?

Insåg idag att typ alla mina gammla flickvänner har, direkt efter mig hittat sin ”the one” och är typ sambo, förlovade, barnskaffande och lyckliga. Det kan tydligen vara så illa….

Drama & intriger hör inte bara hemma på Dramaten, utan även i midsommarfirandet

Ah, midsommar

Vad är midsommar utan de fina traditionerna?

Då menar jag givetvis, fylla, intriger, bråk och attack-kubb. Det är fantastiskt att det inte kan gå en enda midsommar utan att 1. Åtminstonde någon blir för full 2. Någon sorts intrig leder onekligen till 3. det oundvikliga midsommarbråket?

Jag firade min midsommar ute på landet i goda vänners lag med en middag bestående av bbq och alkohol. Värdinnans bror sätter ribban genom att däcka redan vid 22, och när regnet har lättat för någon minut går vi ner till den lokala dansbanan för att dokumentera pöbeln som i vanliga fall roar sig med fylleri, dans, intimt umgänge och slagsmål. Men regnet har hållit massorna hemma, och hopkurat står det hundratal besökarna på dansbanan och bedriver vad man skulle kalla styrdans.  Det slår oss att våra barn antagligen kommer beskriva oss på samma sätt som vi gör nu, när pappa går på mogen rave och droppar e med dom andra farbröderna.

Efter ett par anfall av gammalt ex, folk man aldrig vill se igen, och allmänna bondlurkar är det dags att gå tillbaka. Dessvärre har vi fått med några av dessa hem, bland annat en kalasfull ragata som sitter och är sjukt oförskämd. Fast jag blir inte arg, utan tycker snarare synd om henne. Det är nog inte så lätt när man lever i ett litet samhälle och ens enda erfarenhet och syfte i livet är att titta på takstuckaturerna medan man ligger på rygg och väntar på att det är färdigt så man kan gå tillbaka till spisen.

Vad som stör mig är andra saker, och till slut har pastorn fått nog och vill supa själv någon stans. När jag kommer tillbaka visar det sig att något jag sagt skapad ett bråk mellan två deltagare på festen som sedan spridit sig till andra. Jag behöver med andra ord inte ens vara närvarande för att skapa kaos, fantastiskt.

Det är då jag och en underbar kvinna, vi kan kalla henne spelflickan fått nog och beger oss mot staden igen. Våra vägar skiljs vid ett vägskäl halvägs in mot city, och jag tar mig hem undrandes över varför man utsätter sig för detta varje år? Nästa år skall jag vara nykter och infiltrera farsor på stan. Göra någon nytta snarare än skada.

Fast jag har inte ångest över midsommar, det enda jag ångrar var att jag drog innan den traditionella attack-kubben. För det känns som om detta leverne är mitt livs historia, och man kan inte ta ränderna ur tigern, bara tigern ur djunglen. Tills nästa gång mina vänner, säger pastorn farväl.

Varför kan jag aldrig gå hem?

Jag har ett problem eller en inneboende sjukdom, välj själv, men jag kan aldrig gå hem.  Spelar ingen roll när, var hur, jag kommer sitta till slutet! Vilket jag alltför ofta betalar för, som idag. Avskedsmiddag igår för en kollega som drar sig tillbaka. Middag på kåpan och sen nån drink på himmlen. Här kunde historien slutat men….

Alla andra gick hem, jag vägrade och chansade på att en god vän vände plattor på vampire och visst där stod han. Bärs, fernet, bärs, fernet, bärs, fernet och klockan blev tolv halv ett. Vilket jag betalar för idag med råge!

Dock skedde två saker jag aldrig räknat med igår. Först tycke jag att jag kände igen en snubbe och efter lång betänksamhet var jag tvungen att fråga och visst var det han. Kommer inte ihåg namnet och nej känner honom inte men han skrev casanovabloggen på aftonbladet. Sjukt kul läsning även om den nu är nedlaggd.  All heder!

Det andra var att jag stötte ihop med, låt oss kalla henne ”den underbara” :s lillasyster. Viss smärta går inte att dricka bort, men jag kommer försöka!

Lite ledsen över att Pastorn firar midsommar åt sitt håll men blir dubbelt så mycket material för denna blogg. Alltid något….

Näs-ebola

Jag, pastorn, har på något magiskt sätt utan att lämna Södermalms trygghet lyckas drabbas av någon sorts mystisk tropisk sjukdom, för det här är inte normalt, vart kommer allt detta snor ifrån? Det kan inte vara mänskligt att producera så här mycket slem. Jag känner mig som en snigel sakta krypande över en våt sommarväg. OK, jag kryper inte utan ligger mest still i sängen och försöker torka min högröda, irriterade, kran som mest liknar Maradonas efter en tre dagar lång kokainorgie. Men jag måste vara stark! Jag måste ta mig till jobbet imorgon. Ännu viktigare, jag måste bli frisk till midsommar så jag kan ta mig ut på nya äventyr!

Planen är babyback ribs på amerikanskt vis i goda vänners lag på en ö utanför stora staden. För att sedan gemensamt rulla ner till vad i folkmun skulle kallas för ”Sveriges största jävla bondfylla”. folk som grinar,slåss, kräks och knullar,  ofta samtidigt, är inget ovanligt att se och jag tänker dokumentera denna batalj. Eller ja, i alla fall närvara. Vi hörs efter midsommar, pastorn loggar ut och tuppar av!

Jag är Melker, hör mig yla till Poison!

Tja en helg till över, dock en att minnas. Det begav sig på garden party nästgårds från det kungliga slottet. Och då menar jag icke den trista borgen i stan utan den vackra byggnaden som vi passerat för många gånger i vårt liv.

Finns det något bättre än spöregn och utefest? Skulle jag väl aldrig tro. Lerig till knäna och full som en kastrull. Trevlig som vanligt när kulturvänstern försöker få en att anamma kommunismen, rädda regnskog och bolivianer och allt annat de brinner för sittandes i märkesjeansen hemma i svedala. Fick höra senare att jag representerade onskan (dvs kapitalet…) Dom är för söta.

Tyvärr var det ingen action på dem så det var upp till mig och födelsedagsbarnet att äntra scenen och dansa natten igenom. Musiken var dock uteslutande Dolly Parton och Poison men vem är jag att inte dansa fult och yla texten nästan korrekt? Succé om jag får säga det själv, antagligen inte lika graciöst som jag minns det men man gör så gott man kan. Bellman själv skulle varit stolt, Bacchus blev i alla fall tillbedd så det räckte.

05.00 fick det vara nog och sängen hägrade efter 13 timmars fest. Och när Melker ska sova, är sängen sällan tom när jag vaknar (gammalt gamla stan ordspråk). Denna gång kanske inte lika dramatiskt dock….