Fredagen börjar med firandet av Melkers sista dag på sitt gamla jobb, och ett nytt liv som bäst börjas med att döpas i eld. Fotboll och öl innan Mat-tina kommer förbi, kvällen fortsätter med Ivan Rebroff och tyska motsvarigheter till Sven Ingvars till Mat-Tinas stora förtvivlan. Helt plötslig hör jag någon skrika högljutt på finska utanför fönstret. Där står en, karatefull, Casanova Norrland som objudet poppar förbi. Han var i närheten mumla han om. I ärlighetens namn var de tre saker vi fick ur han under kvällen, om och om igen. 1. “Vart är vi?” 2. “Vart är vi på väg?” 3. “Jag är redo för en donner-kebab”
Vi skakade snabbt Casanova Norrland på första stället vid skanstull, för att strax efter tappa Melker som försvann mot ett annat agenda än mitt. Vad det var få Melker själv förtälja, men mitt mål var fylla, och vart uppnår man det bäst om inte på Sjätte tunnan i gamla stan? Där är det ungefär en miljon grader varmt, så vi drar vidare till bakfickan. Här någonstans blir det suddigt och taxi hem är bästa valet.
Nästa dag lägger man sig i parken med Simmläraren och Hjärtat, på sidan, och somnar in. Kära vänner, jag är numera halvdansk, vit på ena sidan, och knallröd på andra. Väcks av att Simmläraren, som kärleksfullt inte väckt mig, och hennes bror går samtidigt som Benji-boy och hans tio polare kommer. Fest till kvällskvisten, men när folk dragit i sig lite för mycket, uh, “helorganiska växtextrakt” är det dags att bege sig hemåt.
Söndagen gick åt hängandes med Smulan och Mat-Tina, allt som allt en rätt händelselös helg. Men ändå, fasen vad jag älskar att leva!
