Det är en sjuk, sjuk stad vi lever i. En stad där folk praktiskt taget kliver över en utslagen narkoman utan att stanna. Hans vän ber om hjälp med att i alla fall få bort honom från vägrenen och vi bär honom till närmsta bänk. Han tackar mig och säger att jag är den första som stannat på nästan en kvart trots att han bett om hjälp till flertalet.
Jag blir illamående.
Samhället skall inte se ut så här. Har ni ingen skam i kroppen? Är ett liv inte värt mer i era ögon? Jag önskar nästan att det är ni som ligger utslagna nästa gång, eller era barn. Och ingen stannar.
Det är en sjuk, sjuk stad vi lever i.
